Annu Jönsson, Ronneby

”Vilnäs var ett fattigt småbondehus. Men det hade dock ett paradisbihang. Hanna hade en blomstergård eller som man i trakten sade, en urtahave. Den var omgärdad av ett plank av en och en halv meters höjd. Planket var sextio år gammalt och på tusen sätt mönstrat av mossa, träoxid och plattlav. Utanför fanns skogen med stigarna och den smala, hjulskurna bygdevägen. Innanför var helt och hållet frösköte, fyllande varje handsbredd jord mellan planken med ett trollsjud av blommor och svällande över plankbräddarna liksom löddret i ett fat. Där fanns förutom alla allmogeväxter även nyare ting. Luften var fylld av eteriska lustgaser. Om kvällarna var trädgården olidlig av dofter.” Nässlorna blomma, Harry Martinson

”Allt universum blev ett med hans uppjagade tillstånd. Allting som skräcken behagade hitta på existerade i dess ögonlins. Först tänkte han springa. Springa hem till gården och ljuga. Ljuga om något djur, en älg, eller ett fallande träd. Man måste ljuga så för människorna, ty de vilja inte tro att skräcken själv skapar sin farlighet. Men då kom han att tänka på att en älg måste sätta spår i snön och att ett fallande träd måste redovisas i fråga om platsen för sitt fall i marken. I detsamma skrek en osynlig jätteröst alldeles vid hans sida: Du skall icke ljuga! Och som en stormvind kastade skräcken omkull den halkande och träskoklapprande kroppen och själen. Spannarna foro dunderdunkande i stigen och oket slog honom i nacken som en örfil av bokträ given av den Osynlige. Martin skrek till av smärta,men innan han hunnit fatta och resa sig kom en brinnande jättetunna farande genom rymderna, vrålande av eld och ohygglig att se. Sekunden den föll var tidlös och tycktes aldrig upphöra. Äntligen föll den ned bortom skogarna.” Nässlorna blomma, Harry Martinson

”Under loven fick Martin förrätta sådana sysslor, som på grund av hans skolgång kommit på efterkälken. Det var sådant som hackelseskärning och stallrengöring samt vattenbärning till ladugårdens tre stora vattentunnor. Vattnet fick han bära i ok från en källa som kallades Grotte källa och som låg femtonhundra meter in i skogen. Den nitton meter djupa brunnen på gården hade nämligen under tjäljordssättningen på våren rasat igen och begravt sin åder.” ”Källan låg vid ett stup där ormbunkarna höllo park åt källgrodorna och dess åder var så stark att den sprutade upp till ytan, så att själva källan om vintern aldrig frös platt, utan i en väldig buckla liksom ångdomen på ett lok. Vid stark frost sprängde källan ut sig nedertill och byggde omkring sin fontänbuckla en pansarplatta av is långt större än en dansbana. Källan svällde och svällde, plattan frös på och frös på, av alla svallans olika lager och skikt blev liksom trappor. Man fick alltså gå uppför istrappor till källans buckla liksom upp till en buddabild i Japan.” Nässlorna blomma, Harry Martinson

”Han gick in i den numera obegagnade drängkammaren, som hade ingång från stallen. Han letade runt därinne på de dammiga, övergivna hyllorna. Jo, där fanns en ask. Han öppnade stalldörren. Därefter löste han hästarna. De tågade ut. Tre stycken högresta och allvarliga djur. Deras hovslag taktade på kullerstensgången. De trodde det var vattningstid och gingo ned mot bäcken. Vid stänget dröjde de, vände sina arbetssorgsna huvuden om mot honom, väntade att han skulle komma och öppna. De stampade med framhovarna och med de stora gula tänderna började de otåligt grinbita i stänget. Han gick ned och öppnade för dem. De fortsatte ned till bäcken. Han följde efter dem, dröjande. När de druckit blev de stående liksom för att tänka. Stilla förhöst. Så drack de igen. De drack flera gånger. Martin tog upp något ur fickan. Ardennern ryggade till och spände framhovarna i marken. Vad var det som ljusnade förbi? Jönköpings Westra, den gula etiketten på en tändsticksask. Då ardennern såg att asken flöt bort på bäckvindeln lugnade den sig och drack ännu en gång. Den gula asken stötte mot några strån av ag, svängde runt på vindeln, gick in under alarna.” Nässlorna blomma, Harry Martinson